|Viktor Liljerås Krönikor|

Sommarstängt

Sun, 06 Jul 2008 10:25:51 GMT

Karriärens
konstigaste
blogginlägg

Oh, oh oh de é sommar! Så sjunger ju Ronny och Ragge i en av sina spännande refränger från förr. Sen fortsätter de "det är folk i parken". Och nu undrar ni förstås varför jag skriver om det? Ni väntar er en fyndig uppföljning. Kanske en SCHYST knorr.

(...den som inbitet följt bloggen vet att jag ständigt konverserar med mig själv i långa - som alla som går på högskola och universitet så häftigt kallar för - "sittningar" om hur jag ska stava ordet "schyst". Ska det vara ett "s"? Ska det vara två?, eller ska det rent av skrivas "juste"? I det senare fallet betyder det ju plötsligt någonting annat, något i stil med "regelrätt", i alla fall för en sportsmittad som jag: "det var en juste tackling" är inte samma sak som "det var en schyst tackling".
Vad håller jag på med? Ja, det är väl sommarsjukan som slagit till. Men nu när jag ändå är i gång har jag just i detta nu inlett ett världsrekordförsök i att skriva långa parenteser i korta blogginlägg. Världsrekordet - innan jag nu ger mig in i leken - är att 84,5 procent av ett inlägg på cirka 1 500 tecken består av en sammanhängande parentes.
Nu börjar syret i parentesen ta slut! Måste ut! Kan inte andas! Måste ut!)

Puh! Tillbaka igen. Hur var det med knorren? Det finns ingen. Jag nöjer mig kort med att konstatera att Ronny och Ragge kanske inte var så dumma ändå. De hade ju rätt: Oh oh de é sommar!.

Sommarlov är lika med blogguppehåll. (Bra ursäkt va? Jag skriver ju alldeles för sällan även när det inte är sommar. Skillnaden nu är att jag har något att skylla på.) Den som läst och hängt med i hela det här skumma inlägget ska belönas. Hedras. Hade jag varit statyskulptör hade jag utlovat en gubbe på ett torg. Nu nöjer jag mig med att gratulera: grattis!

Hur det gick med världsrekordet? Tyvärr. Fram till detta stycke har skrivits 1 657 tecken. Av dem tillhör 855 en enskild sammanhängande parentes. Det är 51,7 procent. Långt ifrån de 84,5 procent som norrmannen Olle Björne klarade av i sitt världsrekord från 1994. Shit vad bra han måste ha varit?

Fotnot: I de officiella tävlingsföreskrifterna framgår tydligt att "eftertexter icke är att räkna som huvudtexter, just därför att de är eftertexter och inte huvudtexter" Synd. Annars hade jag kunnat skriva värsta avslutningsparentesen och besegrat norrmannen. Trist det ska falla på en sån sak. Men men...

Nu kvarstår bara ett simpelt konstaterande: Jag har aldrig skrivit något konstigare i hela mitt liv!

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Mediebilden av män - som sopor i sängen

Fri, 13 Jun 2008 08:43:41 GMT

MEDIEBILDEN AV MÄN SOM SÄNGSOPOR

Vilar ögonen på en liten notis i Aftonbladet. Bilden intill är stor som ett halvt kondompaket, ungefär. ”Underbart är kort – i sänghalmen” är rubriken. På bilden syns en snygg kille som pumpar sin snygga tjej.
Hon ligger på rygg. Han ligger på henne.
Hon stirrar upp i taket. Han är i henne.
Hon är uttråkad. Han märker inget.
Bilden berättar inte vad som är problemet.
Desto säkrare är att hon inte njuter. En pratbubbla på bilden ger en ledtråd till varför: ”10, 9, 8, 7…”
Nedräkning pågår.

”Amerikanska sexologer har slagit fast att den perfekta längden på sexuell aktivitet är 3-13 minuter. Exklusive förspel”, står det i artikeln.
Kvinnor med tidtagarur har klockat sig fram till resultatet. Ett standardpar ligger tydligen runt sju minuter.

Jag tittar på bilden igen. Jag har sett motivet förr, hundratals med samma upplägg: en uttråkad kvinna med tillhörande man.
Men har jag någonsin sett det omvända? En illustrerande bild där mannen ignorerar sin fru i sängen. I teve? I magasin? I Sveriges största kvällstidning?
Aldrig. Inte vad jag kan minnas.

Kanske är solen på väg att kravla sig upp över kanten till bergsmassivet och belysa något nytt. Som en presenning som sakta blåser bort och blottar något underliggande intressant – mediebilden av män som sopor i sängen.
Jag blir inte arg, snarare nyfiken. Vi män verkar ha potential att lära oss, åtminstone om man ska tro alla tidningsartiklar i stil med ”Så ger du in kvinna orgasm”. (En snabbsökning på ”Så ger du en kvinna orgasm+aftonbladet” på google ger 104 000 träffar)

Utan att ens notera det har vi underkastat oss mediebilden. Köpt konceptet och godkänt normen om att det är mannen som ska leverera.
Tanken känns lite främmande. Att vi skulle vara i underläge mot kvinnan. Det brukar ju vara tvärt om i samhällsdebatter kring jämställdhet och sexism. Men här verkar vi ha ett undantag.
Medias budskap är solklart: fullt fokus på kvinnan!

Porren får ständigt kritik för att enbart ta hänsyn till männens behov. Tjejen ska stöna, killen ska hålla käft, filma när tjejen suger kuk, men inte när mannen slickar fitta, typ.
Läget utnyttjas av dem som vill vinna lätta poäng på politisk korrekthet. De hävdar – och idiotförklarar oss i samma ögonblick – att vi män formas efter porrnormer med kvinnan som passivt objekt. Sexobjekt. Porr-nollvisions-folket menar att porren skapar män som bara tänker på sig själva. Att vi inte klarar av att skilja på film och verklighet.

Den starka solen kravlar sig upp den sista biten. Det blir jävligt ljust. Det sista av presenningen blåser bort och synliggör sin last: det är ju precis tvärt om.
Mediebilden av män i samband med sexproblem utgår från att det är mannen som ska tillfredställa sin kvinna. Prestationskravet ligger hos oss.
Jag tänker på bilden igen med kvinnan som räknar: 6, 5 ,4…
Det illustrerar perfekt, beskriver det stora i det lilla.

Frågespalterna svämmar över av mäns desperation över att komma för tidigt. De lider psykiskt och vill ha hjälp.
Och de bönfaller ju knappast om experthjälp för att i sin ensamhet mastodontonanera till porr – utan för att klara av att ge sin partner ett längre ligg. Mer sextid, mer njutning, större orgasmchans.

Någon käck sexolog – som ofta heter Linn eller Malena – ger några konkreta tips. Mannen går hem och tränar. Mannen lär sig.´
Efter några veckor klarar han av att vänta in sin kvinnas orgasm. Han är stolt. Han har utfört sin plikt. Uppdraget slutfört, manligheten återupprättad.
En sista tanke: Vem lider mest, kvinnan som stirrar tomt i taket eller tiosekundersmannen?
Det är ju inte bara hon som ska njuta, trots allt.

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Artikeln och bilden hittar du på länken nedan:
http://aftonbladet.se/karleksex/article2179876.ab

# Nu drar jag till Österrike och Innsbruck. Har biljetter till Sverige-Ryssland. Någon som är avundsjuk? Bra.

## ... De enda tältplatserna som fanns kvar på Camp Sweden var kategori "brons" - den sämsta av tre - som har kallats campingens "laglösa land, dit till och med personalen underviker att röra sig". Där bor jag. Någon som är avundsjuk? Synd.

Bortkastat att ragga på bimbobrudar

Mon, 26 May 2008 23:56:07 GMT

Anstränger mig för ytliga idiotbrudar

När jag nu bryter en kortare tids torrperiod på krönikefronten är det inte med en text byggd på två veckors noggrant analyserande. Snarare tio minuters tanketumlande.

Det här är direkt hämtat från verkligheten. Kanske skämmer jag ut mig. Kanske inte.

Ni vet sidan efterfesten.com? En rätt nördig – men effektiv – sida för festande ungdomar. Finns rätt mycket snyggt folk där. För att snacka klarspråk.

Jag brukar roa mig med att läsa alla fyndiga killars raggningsrepliker åt de snyggaste tjejerna. Tjejer med långt blont hår och porträttbilder där de RÅKAT få med en bit bröst – på samtliga bilder.

Såna tjejer som har ”stick äckel” ifyllt som civil status. De är ju så JÄVLA populära. Ni vet, lyckade tjejer som festar mycket.

En sån tjej som är fulländad. Nån man kan skaffa barn och dricka vodka ihop med. Och klämma på hennes stora bröst. Kanske diskutera smink och skor med. Såna tjejer vars kompisar alltid heter ”Mackan”, ”Jocke” eller ”Emil” och har tatueringar.

Det raggas stenhårt på de här tjejerna. Mycket. Och ofta.

Och på efterfesten raggar man genom gästboksinlägg. Eller kanske genom att skicka ett mejl.

Följande exempel är autentiska och svinfärska, direkt hämtade från några slumpade, snygga tjejers gästböcker. Känns det som att de liknar varandra?

1. ” hejsan gud vad fin du är!!”
2. ”Hejsan gummz :)”
3. ”tycker ja känner igen dig..!”
4. ”tja sötnos, ska ut o ta en cigg, så när jag kommer tillbaka vill jag se ett gb =) :P”
5. ”hej söt :)”
6. ”Hei ;>”

Nå? Ja, inte sjutton är de fyndiga och spännande i alla fall. Ingen finess. Opersonliga.

Jag tror ändå att det här kan vara det effektivaste sättet att skriva på. Ofyndigt, till ofyndiga människor.

Men jag har svårt att göra det själv. Det tar emot. Jag vill inte vara som alla andra. Förhoppningsvis inte framstå som lika torr.

Därför bestämde jag mig för att testa något annat. Jag skrev något jag kunde stå för. Vad hade jag att förlora? Inte ett skit.

Såg en snygg tjej. På hennes sida fanns ett astöntigt citat. Larvigt men perfekt. En krok att haka upp mitt mejl på.

Exakt de här orden skrev jag ned, rakt av: "Women needs more than just diamonds and champagne!" Den meningen har jag alltid funderat på. Sen jag var liten grabb. Hörde morsan säga det i telefon till pappa som tvååring. Det har etsat sig fast. Sen dess har jag alltid undrat. Legat sömnlös. Börjat med virkning och stickning fast att jag inte vill, bara för att lugna ner mig, fördriva tid, ta ut min otålighet och frustration på något. I dag är jag 20 år och har stickat 342 tjocktröjor, 111 halsdukar, 53 par strumpor samt en lite tunnare tjocktröja. Och så ska jag precis byta garnnystan, och hämta nytt kaffe, då går jag förbi datorn, och vad får jag se: jo din efterfestensida. Med just den meningen som mamma sa i telefonen för 18 år sedan. Mitt hopp står till dig: Ge mig svaret på den eviga frågan: Vad behöver kvinnor mer än diamanter och champagne!?
(Räcker det att skylla på söndagsnattströtthet för att bortförklara det här mejlet? Annars ligger jag dåligt till direkt, misstänker jag)”

Puh. Långt blev det alltså. Vad tror ni hon svarade? Jo, efter att ha haft ett drygt dygn på sig att slipa på sin replik rasslade det till i min mejlkorg. Hon skrev:

”Aaaaa jävligt torrrt o uttråkade mail....sorry”

Det är då man undrar – hur fyndig är hon själv på en skala? (Påstår inte att mitt mejl höll John Cleese-klass, men det var bättre än "hej söt", det tycker jag)

Jag undrar även vad jag själv håller på med. Varför ansträngde jag mig ens för att stöta på en av de ytliga idiotbrudarna?

Är glad att jag inte skrev typ ”hejsan gud vad fin du är!!”. För tänk om hon hade nappat!

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

En riktigt studentspya

Sat, 03 May 2008 20:26:08 GMT

Pinsamt med
studenthets

Nu ska ni snart ta studenten. En del av er. Laddat länge va?

Studentmössor. Stringtrosor med studenttryck. Femhundra studentskivor. Femhundrafemtio fyllor.

Och mer lär det bli. Några veckor kvar. Men det närmar sig nu. För ni ska ta studenten, fy fan vad ni är bra!

Jag tror att jag spyr. Vet inte om det är för att jag är på bittraste sågarhumör, eller om det är för att jag faktiskt har en poäng när jag säger: Studenten är överskattad!

Inte så intresserad av historia, mest ”bara för att veta och därmed kunna glänsa”-kunskap när folk rabblar gamla årtal och digra kunskapsuppräkningar. Men så mycket vet jag som att det var större att ta studenten förr. När inte alla gjorde det.

Nu ska det mycket till för att INTE ta studenten. Du kan i princip festa på precis som alla andra även om du har sämst betyg.

Du kanske inte får jobb efteråt. Kanske aldrig blir nåt. Men festa kan du ju, en studentmössa kan du köpa.

På tal om studentmössor, vad hypat det är. Jag föll också för frestelsen. Köpte ”modell lyx” med ”äkta tjurskinn”. ”Studenten tar man bara en gång” var mantrat som de där äckliga försäljarkillarna från företaget AJ Eriksen körde med. Och alla hakade på.

”Studenten tar man ju bara en gång”, ”Kosta vad det kosta vill” sa alla som i trans när de fyllde i listorna och köpte champagneglas med studenttryck, luvtröjor, extra många broderade bokstäver till mössan, nyckelringar och guldpennor. ”Studenten tar man ju bara en gång”.

Jag låter bitter? Jag vet. Ni kan säkert se mig framför er när ni blundar, hur jag surade, vägrade sjunga studentsånger och skrattade åt mina vänner som blivit pålurade ”Det stora studentpaketet” av AJ Eriksen. Men nej, så kul ska vi inte ha det. Jag hade nämligen roligt som alla andra.

Skillnaden var att jag inte var lika hysterisk. Särskilt inte flera månader innan.

Men i och för sig. Kanske är det inte så konstigt att alla som nu ska ta studenten redan dallrar av nervositet och festar ihjäl sig av peppritualer.

Kanske är det inte så konstigt i en värld där ”att festa” är det nya inneintresset. Kan man sen koppla ihop det med studentens kommersiella spökeri har vi det samlat och klart. Allt överskattat på ett och samma ställe.

Årets studenter kommer att göra det igen, snart står de där på flaken med plastglas i handen och ropar: ”Fy fan vad vi är bra”.
Jag kan inte låta bli att undra: hur bra då?

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

## Den här krönikan skrev jag för att sätta press på mig själv, för att jag ska ta mig i kragen och skriva en till, för en sån här onyanserad krönika får inte ligga överst på min sida här länge som helst.
Så jag har gjort det lätt för er. Nedan finner du en förskriven kritisk kommentar, färdig att klistra in.

"Det här var den mest onyanserade krönikan jag läst! Du är bara bitter på dig själv, studenten är visst något att fira! Man träffar vänner för sista gången och firar att skolan är över. Skärpning, Viktor!"

Humorslaget: män överlägsna kvinnor

Thu, 03 Apr 2008 16:26:50 GMT

En gång för alla:
Män ÄR roligare än kvinnor

Kvinnor har sämre humor än män och är tristare överlag.

Klart att det finns undantag, och jag är ingen bitsk kvinnohatare. Men min åsikt är ändå skoningslös:

”Vanliga tjejer” är tristare än de tjockaste av matteböcker och samtliga Harry Potter-filmer – tillsammans!

”Saknar kvinnor humor?”, var rubriken för veckans Kvällsöppet med Ekdal i TV4. Grymt bra ämne för en debatt – men tyvärr slängde de allt i sjön. Kort sammanfattat invaderades studion av inbjudna komiker, målmedvetet tävlandes om att vara politiskt korrekta.

Snart var alla inblandade överens: kvinnliga komiker är inte sämre än män. Det är inget nytt. Melodifestivalspausunderhållerskan och stjärnskottet Nour El-Refai eller Petra Mede har redan bevisat att kvinnliga proffs är minst lika bra som män.

Men debatten glömde bort oss andra nio miljoner människor i landet. Vi som inte har humor som yrke.

Det intressanta är vanligt folk i vardagen. Och det är där tjejerna underpresterar. Om jag hade fört statistik varje gång jag träffat någon som fångat mig med sin humor skulle nio av tio vara män.

Jag är mer än stensäker. (Shit, vad han måste vara stensäker, tänker ni. Och precis så stensäker är jag – stensäker, stensäkrare, stensäkrast)

Men varför övertygar inte fler tjejers humor på mig? Mycket handlar om att våga. Män vågar mer och tar för sig. Sen om det bottnar i historiska samhällstrukturer spelar mindre roll. I princip samtliga tjejer jag träffar i vardagen försöker ju inte ens. ”Men tjejer har tjejhumor, som bara tjejer förstår”, säger feministen då. Okej, en poäng till kvinnohumor. Men manshumor får båda könen att skratta. Två poäng till manshumor. Det blir 2–1.

Jag vände ut och in på begreppen med en klasskamrat häromdagen. Snackade om dejting, hur vi båda försöker vara roliga när vi vill imponera på en tjej. Och så levererar vi, och hon skrattar. Även om hälften av hennes flabbtid är av artighet – och inte av träffsäkra skämt – kvarstår fakta: vår humor får henne att skratta.

Och därför – nu kommer det intressanta – uppfattar vi automatiskt att även HON har humor, för att HON skrattade åt OSS och, i bästa fall, till och med förstod sig på våra skämt. Sen drog vi det ett varv till, vaknade upp ur drömmarna om bröst och rumpor och ställde oss frågan: Vad ger hon oss tillbaka?

Ständigt återkommande slutsats: inte ett skit som går att direkt anknyta till humorfronten. Det som vi uppfattade som roligt var i stället responsen som tjejen gett våra skämt. (Gemensamt för de tjejer vi diskuterat är att de alla är så snygga så att vi vill ligga med dem, därav våra ansträngningar)

Men vad är då humor? Min definition beskrivs med ord som ”oväntat” ”rubbat” och ”vrickat”. Det handlar om att göra sig till, bjuda ut sig själv, flippa ur lite. Rappa ordvändningar är ett starkt kort.

Personligen älskar jag även den underliga maktkicken, känslan som jag fylls av då jag låtsas vara blåst – spelar att jag inte fattar – och sällskapet inte förstår att jag i själva verket driver med dem. 1–0 till mig. Jag vinner slaget, men är ensam om att uppfatta det.

Hoppas ni tjejer som läser den här krönikan blir förbannade. Riktigt förbannade. Hoppas att jag retar upp er, att ni redan tänkt tanken: ”men hur jävla kul tror du att du själv är då” minst fem gånger hittills. Då har jag lyckats.

För det faktum att den rungande majoriteten vanliga tjejer är urtrista svider. För mig med. Jag vill ha en tjej som stinker lukten av torra ordvitsar, smörjer in sig med ironi och tar för sig som Bert Karlsson. Kom Igen tjejer, driv mig till vansinne! Utmana i stället för att tiga!
Jag lovar att ligga med den av er som lyckas bäst.

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Mejla mig, dräp mig.

I Jönköping regerar bögskräcken

Tue, 18 Mar 2008 09:32:40 GMT

Krönika till skolprojektstidningen Tempo:

Min nya stad
är ett riktigt
homofobnäste

Är du homofob? Inte? Erkänn nu, är du verkligen helt bekväm med män som sätter på män? Okej, jag ger mig. Du kommer undan. Men flera av dina kompisar har bög- och flatskräck. Fyra av tio. Nästan hälften.

Hård start på krönikan. Men förhoppningsvis kan du läsa vidare med gott samvete. Du är inte en av ”dem”. En av Jönköpings alla homofober. Önskar jag hittat på alltihop. Men tyvärr. Nära fyra av tio Jönköpingsbor har elakartad gayskräck. Om vi ska tro statistiken. Och tyvärr måste vi det. Vi har inget bättre instrument att mäta verkligheten med.

RFSL:s kartläggning av allmänhetens attityd till homosexuella skrämmer mig. Vill spy. Hela landet är med. Län för län. Domen är solklar: siffrorna för Jönköping är usla. Askassa. Pinsamma. Skrämmande. Sämst av alla. Dyngsist. 45 695 - fyra av tion Jönköpingsbor - tycker "alltigenom dåligt" om homosexuella. Bara var femte har motsatt inställning: "alltigenom bra". Resten svarar mellanting. Svaret är unikt. Småland är homofobtätast i riket.

Själv är jag ny i stan. Bott i Jönköping dryga halvåret.
– Jaså, du ska till Sveriges Jerusalem och bli kyrklig, utbrast mina bekanta hemma i Närke när de hörde om mina flyttplaner.
Jag skrattade artigt åt den misslyckade lustigheten och svarade:
– Nej, ingen kyrka. Inte min grej, men jag har alltid respekterat troende. Min egen farmor är bästa exemplet.

Väl på plats märke jag att det faktiskt låg något i psykningen. Kyrkor överallt. I varje gathörn. Och här på skolan där jag pluggar finns ett kapell, en linje för bibelstudier och en livs levande präst. Gillar det. Schysta, vanliga människor.

Häromveckan såg jag HV–Färjestad i Kinnarps arena. Stod på bortastå, klädd i värmländsk matchtröja Alla som upplevt idrott vet att supporterramsor sjungs för att stödja sitt lag – och för att psyka motståndaren. Rätt ofta blir det omoget och barnsligt, den här gången också. ”kristet jävla pack”, ekade i hallen. Jag sjöng inte med. Funderade på att byta plats i protest, men stod kvar. Min tystnad fick symbolisera motstånd till det fördomsfulla, bilden av ett ”kristet jävla pack”.

Gått några veckor sedan matchen nu. Har hunnit läsa homoundersökningen. Det gav en tankeställare. Omprövade min inställning till de superkristna i Jönköping, Sveriges Jerusalem. "Jönköping är det enda län där det finns fler som anser sig vara negativa till homosexuella än som anser sig vara positiva. Det kan gå att dra slutsatsen att det är den högre andelen frikyrkliga i Jönköpings län än i övriga landet och den högre andel kristdemokrater i länet som får genomslag i attityden bland länets befolkning”. Orden är direkt hämtade från slutsatsen i RFSL:s undersökning. Säger en hel del.

”Kristet jävla pack” är att generalisera. Att ta i för mycket. Avstår det. Men min syn på dammig, konservativ kristendom – om den innefattar homoförtryck – har åkt på stryk. Funderar på att låtsas vara bög och börja hänga vid Pingstkyrkan. Bara för att retas.

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Veckans höjdarpaket

## Färjestadsförluster. Hockeyslutspelet känns först när ens lag förlorar. Särskilt om det är mot Frölunda. Tack Färjestad, för era halvknackiga bortamatcher. Nu är jag inne i det. Nu kör vi. Pelle Prestberg är bäst.

## EM närmar sig. Och jag har biljetter, boende (tält, visserligen, men ändå) och resesällskap bokat. Kan det bli bättre? (Jag syftar knappast till konståknings-EM, som jag nu i efterhand fick höra till och med är ett VM, i Göteborg)

## Tack, Aftonbladet. För alla tveksamma, smaskiga rubriker. Jag älskar att höra folk tjata om att löpsedlarna bara blir grövre och grövre, trots att de inte alls blir värre. Och trots att de som klagar - så fort de klagat av sig - är de som själva går och köper Klick!-bilagan.

Vuxna hjältarna som försvann

Fri, 29 Feb 2008 21:23:40 GMT

Bilden av vuxna som hjältar kraschade

Minns hur jag som grabb såg alla vuxna som cementstabila förebilder. Trodde de var grymma. Felfria. Sedan dess har jag blivit äldre. Och sakta klokare.

Det var en mysig tid. Alla hade bara bra sidor. Släktingarna alltid snälla, kompisarnas föräldrar hade alltid rätt. De var vuxna. Vuxna vet bäst. Punkt och slut. Jag trodde på allt, det fanns inget alternativ.

Mina föräldrar pratade aldrig om andra vuxna människors brister. Som barn är vi skyddade från skitsnack. Säkert för att vi inte förstod vad som snackades om, men även skyddade av den medvetna verklighetscensuren. ”Prata inte illa om mormor när lilla Pelle kan höra”. Typ. Barn ifrågasätter inte sånt.

Men så hände något, när jag passerat tio bast började Janne Josefsson-delen av min hjärna att utvecklas något. Jag var något stort på spåren. Ett scoop. Jag gav det arbetsnamnet ”sanningen om de vuxna människorna”.

Jag hade börjat misstänka tveksamheter i något så banalt som att alla mina kompisar sade sig ha mammor som gjorde ”världens bästa köttbullar”. Det kunde inte stämma, bara en kunde vara världsbäst. Nästa morsa måste vara tvåa, och nästa trea. Och varför skulle alla topplaceringar innehas av just mina närmsta vänners morsor? Det var en slump för bra för att vara sann.

Efter ytterligare något år började jag tröttna även på den allmänna övertron på farsor: ”Johoooo du, vi kan fråga min pappa så får du se själv” var en vanlig fras på den här tiden. (Säkert använd av mig också, även om jag förträngt det.) Och ofta hade de väl rätt, farsorna. Men inte alltid. I alla fall inte om allt.

Ett banalt exempel på det: I elva-tolvårsåldern var jag totalt insnöad på sport. Visste ALLT om mitt kära Färjestad. Mycket mer än mina kompisars farsor gjorde. Jag minns det särskilt för jag hade – för första gången – passerat en vuxen i kunskapsnivå, åtminstone i mitt specialämne. ”Fråga pappa så får du se själv”-argumentet var inte längre vattentätt. Och det var bara början på läckaget.

Det var väl inte särskilt smärtsamt egentligen, snarare fick det mig att känna mig duktig. Barn kunde vara ”bättre” än vuxna.

Värre var när jag insåg en annan sanning: vuxna tycker inte om alla andra vuxna. De skiljer sig, de bråkar, de fryser ut varandra, de lever inte som de lär. Åt skogen med ”Alla får vara med”- smörjan!

När jag blivit 14-15 år var bubblan närmare att spricka än någonsin tidigare. Inte ens fastrar, mormödrar eller bästa vännernas föräldrar var heliga. Alla hade de någon dålig egenskap.
Det kändes trist att inse, kommer jag ihåg. Jag ville inte höra på eländet. Det var ju mina idoler de snackade om.
Minns bland annat att tränaren i idrottslaget favoriserade, snackade skit om lagkompisar som missat någon träning – inför alla oss andra, oss barn.

Bubblan hade spruckit. Mitt scoop, ”sanningen om de vuxna människorna”, hade avslöjat dem. Verkligheten var här, vuxna som förebilder var en myt. Kraschad stenhårt in i en betongvägg – och borta för alltid.

Nu är jag själv rätt vuxen. Småbarn jag känner måste tro jag är oslagbar. En vacker dag kommer de inse att de har fel.

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Torskigt att bjuda tjejer på krogen

Wed, 13 Feb 2008 11:35:25 GMT

Sluta göd
krogbrudarna,
grabbar

Prostituerade kallas ofta billiga. Orsak: de säljer sig själva.

Det finns tvättäkta, de som säljer sex. Och så finns det lightvarianter. Jag pratar om drinksväljare, tjejer som blir bjudna på krogen. Jämt.

Varje utekväll bjuds de på svindyra drinkar. Generösa killar betalar kalaset. Såna som vill glänsa lite. Vi kan kalla dem lighttorskar.

Jag brukar roa mig med att spana in lighttorskarnas ansiktsuttryck i baren. Försöken att se oberörda ut när de räcker över det välpimpade drinkglaset till sin väntande måltavla, i hopp om tillgång hennes glansiga läppar, välexponerade tuttar och blonda hår.

(Jag vet, här regerar stereotyperna.)

De försöker utstråla ”Äsch, det där var väl inget, fan”. Den inneboende ministekaren styr beteendet. De känner sig ashäftiga i det här ögonblicket.

Och visst, låt dem njuta en stund. Men det tragiska är att det inte har någon effekt. Utdelningen är noll.

De surt förvärvade hundralapparna från lagerarbetarlönen har just spenderats inom loppet av några sekunder – på inte ett skit.

Den här typen av drinksväljare är så bortskämda att de knappt bryr sig om att säga tack. Än mindre bryr de sig om vem som bjöd.

Det är bara ”som det ska”, ”som vanligt”. Alla tjejer hör lyckligtvis inte hit, långt ifrån, men en del. Jag känner en av dem. Hon bor i Stockholm och tycker att hon är astuff – bara det faktum att hon bor där gör henne cool, antar jag. Hursomhelst, hon är en tvättäkta drinksväljare.

Hon skryter om hur många drinkar hon druckit. Hon räknar upp: två Pina colada, en White Russian, en Orgasm och två Redbull vodka.

Tufft. Verkligen. Det enda hon betalat själv är en cider. Hon verkar tro att jag blir imponerad.

Jag får avsmak.

Förstår ni inte att de pissar på oss, grabbar? Det är såna som hon – bortskämda tjejer utan verklighetsförankring – som göds av alla krogbjudare.

Kom igen nu, dags att driva ut den onda anden ur kroppen. Dags att kamma tillbaka håret till pannan och inse: det är inte ett dugg häftigt att bjuda. Det är nördigt. Omanligt till max.

(Inte ens i Bulgarien, där är spriten svinbillig – och utspädd – är det okej.)

Vissa kallar det snålhet, jag kallar det jämställdhet. Definitionen för manlighet är i förändring.

VIKTOR LILJERÅS
viktor_19@msn.com

Sanningen om killar och sex

Wed, 30 Jan 2008 10:55:11 GMT

Gillar inte er, gillar vad ni ger

Tjejer styr sexvärlden. Tjejen bestämmer när hon vill ha sex. Hennes villkor. I alla fall i singelbranschen, på krogen och äckligt mycket på charter. Tjejer tror sig vara hetare än de är.

Det är vi killar som skapat maktförhållandet. Delat ut makten. Vi raggar på allt. Sex är målet. Ett ligg. Kanske två. Men, det finns ett stort jäkla men här, när allt kommer omkring betyder det ingenting. Inte när sexmålet är uppfyllt.

Killarna gillar inte er, de gillar vad ni kan ge. Ytligt, men verklighet. Inte så smickrande.
Men, det är klart. Kan killars enkelspåriga krograggande skänka självförtroende, ge uppskattning och få tjejer att känna sig överlägsna och maktfyllda är det perfekt.

Den här krönikan är inte ett försök att stjälpa någon. Inte att stjäla självförtroende från någon.

Den ska beskriva en sanning. Skillnaden mellan ragg och ragg.

Jag och många singelkillar lever ett slags dubbelliv. Ett för att skaffa nöjen. Ett för att skaffa flickvän. Det är en grym skillnad. Två totalt olika sätt att ragga. Att uppträda. Olika fasader, för olika ändamål.

Jag är sjukt kräsen – när det gäller flickvänner. Varit singel länge. För jag tänker bara nöja mig när jag är otroligt nöjd. Låt det ta den tid det tar. Jag är en renodlad förhållandekille. Vill ha stabilitet.

Något seriöst. Någon att stolt hålla i handen inför släkt, vänner, på stan, överallt. Inte minst inför mig själv. Men, det kan ta tid.

Under den tiden tänker jag inte dö. Inte ha tristare än nödvändigt. Här kommer dubbellivet in i bilden. Den andra fasaden.

Det är skillnad på att ragga och att ragga. Kraven på att ragga på en tjej för flickvänskategorin är skyhöga. Kraven för nöjesbranschen låga. Vi singelkillar sänker oss medvetet om det behövs.

Jag har raggat på tjejer ljusår från flickvänsnivå. Sexragg kräver bara yttre skönhet. Det är rätt vanligt. Vanligare än såna som har både insida och utsida.

Det är förklaringen till varför tjejer äger sex. Killar raggar på allt. Och får tjejerna att handla därefter. De kan välja och vraka. Få hur mycket de vill. Behåller makten. Tror inte alla reflekterar över det här.

Förutom att det förklarar att tjejer på krogen inte är lika överlägsna som de känner sig, förklarar det även att en enkelspårig, kåt krogkille, kan vara precis hur smart som helst – iklädd sin andra fasad. Det är skillnad på ragg och ragg. Värt en tanke.

VIKTOR LILJERÅS
viktor_19@msn.com
073 -943 43 56 (läs noteringen nedan)

## Rätt mycket generaliseringar i den här krönikan. Undantag finns alltid. Tycka vad man vill. Jag vet. Bara så ni vet.

## Telefonnumret är givetvis påhittat. Vore närdigt att skriva det här. Så som fjortisar gör i sina msn-namn, ni vet. "Når mig på mobilen 073- 354 545 34". Hur viktiga tror de att de är egentligen?

TIO söta hundvalpar - mindre värda än EN ful människa

Mon, 07 Jan 2008 15:10:48 GMT

Hundarna
tar över
makten

Varit mycket oväsen om smällare nu. Debatten rasar. Förbjud fyrverkerier. Bevara hundarna. Men kom igen, byt hund om det inte passar.
”Nyårsafton är en skräckfylld kväll för många husdjur som lider av raketer”, skriver TT.
Sant. Men smällarna stör inte mig. De skrämmer mig inte. Men det gör däremot alla arga insändarskribenter i tidningarna, inskränkta pälsdyrkare.

”En rad klubbar och organisationer för olika djurägare har fått ihop i något som kallas smällarupproret”, fortsätter artikeln. De kämpar för tuffare regler och tidsbegränsningar för när det ska få knallas. På sin sida har de riksdagsledamoten Catharina Bråkenheim (s) som vill förbjuda smällande fyrverkerier. Hon tycker synd om sin jycke.
– Hon har det jättejobbigt, säger hon.

Snyft. Snyft. Snyft. Lika rädd som Catharinas hund är på nyår blir jag för alla som ställer sig på förbudshojtarnas sida. På djurens planhalva. De som stöder de stackars hundarna som ylar uppskrämt några timmar varje nyårsafton. Och en sväng på påsk. Och kanske en kvart på valborg. Oj, oj, oj, ack, ack, ack. TRE gånger om året. TRE.

För, ärligt talat, är det så att djuren håller på att ta över makten? Som jag skrev i en tidigare krönika: är isbjörnar värda mer än utsvultna afrikanska kids? Om vi ska tro alla gulligullälskande människor i det här landet är svaret ja.

En tidningsbild på en ledsen pingvin framkallar känslor i överflöd. Hungriga barn orkar vi inte se. Det är ”för hemskt”.

Och nu ska alltså hundarna bestämma reglerna för nyårsfesten. Visst, det är klart att det är trist att hunden är rädd. Skulle jag med tycka om jag hade en lurvig. Men det är något som är fel när djur blir viktigare än människor. När man inte kan åka på semester för att man måste vara hemma med hunden. När det är viktigare att hunden får gå fri i lägenheten än att de livrädda gästerna kan slappna av.

Det finns många vettiga djurägare. Jag känner flera. Men så finns det de som ballar ur.

Så länge jag tvingas hälsa på främmande hundar och le äckligt falskt åt trångsynta hussar och mattar som säger ”han vill bara hälsa” tänker jag försvara det effektivaste sättet att hämnas en smula – med dånande nyårsraketer. Skaffa ljudisolering om det inte passar. Eller byt hund.

(Här kunde det ha stått ”gott nytt”, men det gör det inte. Uttjatat så här års. Men jag önskar er det, utan att säga det)

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Julkåserier är kass

Sun, 23 Dec 2007 16:48:44 GMT

GOD JUL,
en hel
massa

Grymt mycket, för att vara exakt. Hur exakt det nu är.

Hade kunnat skriva ett julkåseri här. Skriva hur jag stör mig på allt julstressande. Eller kanske hur jag älskar julen. Eller att det var bättre förr. Eller att julen handlar om kärlek och vänner. Eller att Kalle Anka är överskattat. Eller att Kalle Anka är underskattat. Eller att Kalle Anka är något mittemellan.

Jag struntar i det. Alla andra gör det så bra. Eller dåligt. De gör det i alla fall. Skriver julkrönikor och tror folk tycker det är kul att läsa. Jag tycker det är fantasilöst. Jag nöjer mig med att önska god jul! God jul.

En grej till bara: kul när ni skickar mejl till mig genom msn spaces.
Men det går inte att svara, om ni har fel inställningar.
Skicka till viktor_19@msn.com i stället. För allas trevnad.

Viktor konstaterar gånger tre

# Om jag skulle skriva den här typen av blogginlägg hade jag kunnat uppdatera varje dag. Som alla andra. Vad trist det hade varit.

## Här kunde det varit ett till konstaterande. Men det är det inte.

### Här skulle mitt sista konstaterande ha varit. Men det är det inte. Kanske borde lagt ned hela den här grejen med att konstatera. Satsat på att bli bowlingproffs i stället. Nu undrar du vad tusan jag yrar om? Det är julyran.

VIKTOR LILJERÅS

Gör din plikt: dansa!

Thu, 13 Dec 2007 22:30:17 GMT

Våga
vägra
dansa

Vad tycker du om att dansa? Skitsamma förresten. Det spelar ändå ingen roll.

I Sverige måste alla tycka om att dansa. Att inte älska att svänga på höfterna är oacceptabelt. Ett socialt handikapp.

Men ingen bestämmer hur du ska dansa. Du är en fri människa, fri att välja precis vilken stil du vill – bara du dansar. Du måste inte ens vara bra. Du kan misslyckas fullständigt – bara du försöker. Generöst va? Hurra!

Överallt ska det snurras. På påsken. På julen. På midsommar. I skolan. Och på krogen. Framför allt på krogen.

Jämt. Jämt. Jämt. Och alltid.

Alla måste vara med. Gamlingar till småbarn. Men kanske är det vi ungdomar som är värst, bäst och dansar mest.

Den som inte gillar läget kan gå hem och tjura. Som jag. Jag är ett dansant missfoster. Jag hatar att dansa. Och som jag får sota för det.

På krogen drar alla i mig:

– Kom så daaaaansar vi!

– Gå ni, jag stannar här med de andra, svarar jag.

– Guuuuud vad tråkig du är, säger en tjejkompis och försvinner ut i rökmaskinslandet.

Tråkig? Jag? Så får jag inte uppfattas. Bäst att hänga med, har jag tänkt.

Därför har även jag svängt mina ludna ben genom åren. Jag har lallat mig genom hela dansdagar i skolan, offrat krogkvällar på svettiga dansgolv och sprungit runt julgranar och midsommarstänger.

Och som jag har skrattat. Gjort bort mig. Och skrattat igen. Jag tror att jag har lyckats dölja hur jag lidit. Avskytt. Skämts. Hur dumt och pinsamt det känts att jubla över att dj:n drar kvällens tredje raka hiphop-låt – trots att jag avskyr 50 cent. Det kostar på att ”inte vara tråkig”.

Vad är dans förresten? Fysiska rörelser – i bästa fall i takt – till musik, något som är roligt att utöva, svarar de flesta. Och de har helt rätt, det ska vara roligt. Och för de flesta fungerar det utmärkt. De gör det frivilligt och mår bra av det.

Men alla kan inte gilla blodpudding – bara för att jag gör det. Och alla kan inte älska Nile City-humor – bara för att jag gör det. På samma sätt kan inte alla älska att dansa – bara för att de flesta gör det.

Men vi stackars människor som inte trivs med det blir ständigt påminda om vår torrhet. Jag tycker dansvägrarna borde hyllas i stället. För att de vågar säga från: Våga vägra dansa.

Själv har jag kommit ut ur anti-dans-garderoben. Låtsasgillar inte ens hiphop längre.

Men inte är jag tråkig för det. Tvärtom. Jag är en rätt kul snubbe, om jag får säga det själv.

Och skulle jag tröttna på att skratta åt mina egna skämt är det bara att slänga en blick mot dansgolvet för att bli road. Mot det underhållande vimlet av talanglösa fylleakrobater. Undrar om de har kul – på riktigt? Ser i alla fall kul ut. Förlåt, jag menar komiskt. För ett år sedan var jag en i gänget.

Vakna, någon som vågar ta klivet ut ur anti-dans-garderoben? Vi kan gå hand i hand om det känns tryggt för dig?
Våga vägra...

VIKTOR LILJERÅS

viktor_19@msn.com

Gröna fisar räddar klimatet

Thu, 06 Dec 2007 18:24:45 GMT

Tänk om fisar vore synliga

Varning! Det här kåseriet handlar INTE om Facebook. Det skrivs redan för mycket om det.
I stället ska vi snacka skit. Riktigt pinsamt ska det bli.

När fes du senast? Och hur var den, fisen alltså? Luktfri? Högljudd? Skönt befriande? I vilken situation brakade eländet loss?

Försök inte komma undan nu. Alla pruttar. Du också. Till och med jag själv. Alla fiser, men ingen vill prata om det. Vi har bestämt att det är pinsamt.
(Som du kanske redan märkt kryllar texten av usla ordvitsar. Om du inte har överseende med det avråder jag dig att sluta läsa genast.)

Men ingen kommer att märka om du och jag snackar lite skit här och nu. Det blir en hemlighet som stannar mellan oss (är inte alltid så här pinsam, bara i dag). Om någon kommer förbi kan du med lätthet skymma den pinsamma rubriken med din kaffekopp.
Nåväl, färdigpladdrat. Nu till skott.

En tanke slog mig häromdagen på bussen: tänk om fisar vore synliga? Det var rusningstrafik och blev därför ståplats, tätt, tätt hoppackad med andra kollektivtrafikfantaster.
Rätt mysigt med mänsklig närkontakt…, tänkte jag, för att psykologiskt bearbeta den jobbiga trängseln. Men just som jag lurat i mig själv den tanken kraschade den som ett Jasplan. Orsak: någon av kollektivtrafikfantasterna runt om mig hade släppt sig. Det luktade inget vidare. (Kul att du valt att läsa vidare i texten!)

Det visade sig snart vara en elak jäkel. Den spred sin säd likt en tonårskille som just lärt känna sin kropp. Överallt luktade det.

Näsor hölls för, pannor lades i djupa veck, folk kippade efter andan, en gammal dam slängde sig ut genom fönstret av panik och… okej, jag kanske överdriver lite. Men jag och mina stackars kollektivtrafiksfantaster njöt inte direkt av situationen. I stället startades den diskreta jakten på en syndabock.

Vi tittade försiktigt – på typiskt svenskt manér – på varandra. I smyg. Tankar som ”det var säkert han/hon som gjorde det” trängdes bland oss. Ingen sa någonting. Men vi delade ut knappt synliga, klandrande blickar. Våra ögon viskade anklagande ”Det var DU, DU, DU som gjorde det!”.

Trots att alla passagerare utom en var totalt oskyldiga kände vi ändå skuld för det inträffade. Det var då tanken slog mig: tänk om fisar vore synliga? Vad mycket bättre världen skulle bli. Rättvisare. Ingen oskyldig skulle behöva anklagas – varning för ytterligare en torr ordvits – för skitsaker i onödan.

Och vilken ren luft vi skulle få. Jag menar, om ingen vågade släppa sig på bussen skulle kanske fler välja att åka kollektivt. Och då blir de farliga utsläppen mindre, i dubbel bemärkelse.

En drömvärd står för dörren. Kanske kan miljöpartiet haka på och dra igång en kampanj för att omvandla de ”mänskliga avgaserna” till ”gröna”? Väl synliga minimoln, lätta att spåra till förövaren.

Du tycker det låter omöjligt? Kom igen, vakna, vi lever på 2000-talet.
Min senaste? Lugn, den var luktfri. Och osynlig.

VIKTOR LILJERÅS

Jag kommer hitta sjukt rätt

Wed, 05 Dec 2007 20:54:37 GMT

Jag har ljugit

Det är uselt på krönikefronten. Detta trots att jag sagt att flera varit på gång, flera gånger. Men jag hinner inte. Det finns inte tid, inte ro.

Idéerna kommer, men trycks aldrig ned på tangentbordet. Kan inte mer än be om ursäkt. Det kommer lossna, men jag vet inte när. När tiden kommer att trollas fram.

I jul kanske. Vill behålla er besökare, trots det. Ett tips: ägna en stund åt textarkivet! Låter mossigt, är rätt kul.

Fastnade själv häromdagen. Tänk så mycket kärlekskrönikor jag skrev ett tag, blev lite rädd när jag läste det. Personligt som sjutton. Men kul, sånt jag gärna själv läser när andra skriver. Kanske är det för att jag blivit så säker i mig själv - behöver inte skriva av mig känslorna - som jag lagt ned den typen av texter.

Tar singellivet som det är. Kul ibland, trist ibland. Jag kommer hitta sjukt rätt. När det väl blir. Samma sak med krönikorna. Då, då ni.
Råkar veta att hot och tvång (ni vet folkpartiets skolpoltik) inte motiverar. Annars hade jag tvingat er att stanna som läsare här. Kedjat fast er. Nu kan jag bara önska. Rätt var det är, poppar det upp. Och lossnar. Krönikorna kommer.

Förresten, askul alla ni som vågar er på att mejla mig. Kul! Hörs!

Nyhetsflax på DN

Fri, 23 Nov 2007 19:07:21 GMT

Nyhetsflax
på DN

Okej, jag är osvensk nu. Till gränsen på skryt. Men så är jag bara en 19-årig kille på praktik också. Jag måste få vara glad. Och när man är det är det lätt att tala om det. Eller rättare sagt, det är svårt. Svårt att tala om att man är stolt/glad över sig själv. Det skiter jag i, i alla fall i dag. Gör ett undantag. Va sjutton, man måste få jubla lite.

Anledningen: Efter en hel dags ringande efter Hans Backe och Tord Grip, tränare i Manchester City, blev jag till slut uppringd av den förstnämnda. Vips, och jag hade en nyhet som ingen annan tidning hade. "Isaksson klar för Galatasaray", kanske känner du igen den rubriken från Expressen och Aftonbladets nätupplagor under fredagen? Hans Backe dementerade senare till DN, till mig. I telefonsamtalet.

Och min artikel har nu, bara timmarna senare, blivit citerad av såväl Expressen som SVT-text. Att bli "citerad" kanske låter som något att jubla över. Men i journalistkretsar är det vad man vill. Som ett bevis på att ens text - eller i alla fall nyhet - är unik och bra. Exklusiv.

Mer praktiskt betyder det att tidningen snor ett citat och måste tala om det. Ex, "Foppa är en kamel, uppger Runebladet".

Aja ni fattar. För att ändå avsluta lite svenskt: jag hade ren tur. Att han ringde upp, att jag fick göra jobbet. Men bra blev det.

Usch, jag känner att det tar emot att skriva så här om mig själv. Men jag ska stå emot. Tänkte precis strunta i att publicera det här meddelandet. Men, va tusan. "Man måste får vara glad". Slå mig om jag har fel.

ARTIKELN:

"Isaksson ska inte till Galatasaray"

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=647&a=718280

VIKTOR LILJERÅS

Landslagshysteri

Fri, 23 Nov 2007 10:26:12 GMT

(Sport)hysteri

I går var jag på DN-praktiken i tolv timmar. (Välj antal utropstecken efter behag, beroende på hur länge du brukar vara på jobbet eller i skolan). Har inte en chans på chockladhjulet att hinna skriva krönikor. Men mycket annat blir det. Sport, alltså.

Ett favoritområde.

Har fått varit med om mycket kul under min första av två veckor. Landslagsintervjuer, presskonferenser med Lagerbäck, Lagrell, telefonsamtal till Jörgen Jönsson. Och en hel massa mer. Jag trivs - urbra.

Om någon undrar, eller känner för att tycka till om, hur jag behärskar sportjournalistiken i allmänhet och Dagens-Nyheter-texterna i synnerhet. Ta en titt. Slängde ihop några - ganska många - länkar till artiklar jag gjort i veckan. Det tar en stund att läsa dem, perfekt tidsfördriv till jag att kan dra igång med krönikorna igen. Tankarna finns - men inte tiden - just nu.

Vi hörs! /Viktor

DN-praktik och stipendium

Fri, 16 Nov 2007 17:34:08 GMT

Lyftande stipendium och praktik

Ja, lyft, kan man väl kalla det. Eller, flyt. Kanske. Välj vad du vill eller inte vill. Fick i alla fall reda på att jag fått ett stipendium. "Adolf Lindgrens stifltelse" gratuerlar dig, ungefär så stod det i brevet. Underbart kul! Ganska många tusen kronor. Sexton för att vara exakt. (Hipp hurra för bamse far som är så go och rar!) Ska sporra mig i pluggandet, skriver de. Och det gör det verkligen!

En annan aktuell och kul grej som sporrar är nästkommande två veckors praktik. Börjar på DN-sporten på måndag (den 19:e). När vi ändå är igång med lägesrapportsskrivandet passar jag på att tala om att jag fortfarande trivs strålande på journalistlinjen i Jönköping också.

Bra vänner, bra utbildning, bra ämnen och bra mat. Schysst helt enkelt. (ordet jag skrev nyss blir jag inte klok på, hur ska det stavas egentligen? Alla skriver olika, oavsett om de är författare eller journalister eller vanliga amatörknappare. Får väl köra var tredje gång då mellan klassiska juste, schyst och schysst. Gillade du inte dagens variant? - fortstätt då att läsa bloggen så att du inte missar nästa, då kanske JUST DIN favorit kommer med. Kul va?) egentligen.

Trött på mitt skitsnackande? Jag förstår. Har en krönika i huvudet. Ska bara ha tid och skriva ned den också. Bra är den. Trevlig helg!

VIKTOR LILJERÅS

Veckans tre spyor

Wed, 07 Nov 2007 17:15:52 GMT

Det kommer mera...

Du du duru...Minns du det gamla SVT-programmet på lördagskvällar (möjligen fredag) med Martin Timell? "Det kommer mera", hette det. Det hade en skön introduktionsmelodi som jag minns som i går.
Om jag hade kunnat konsten att tralla en melodi i textformat hade jag givetvis delat med mig av vilken melodi som ekar i mitt huvud. Men eftersom jag inte kan det får ni helt enkelt lita på mitt omdöme: den är trallvänlig.

Kommer mera, är just vad det gör från min blogg med. Men inte i dag. Nog inte i morgon. Men framöver.

Har äckligt mycket plugg just nu. Lägg till att jag extrajobbar när jag annars skulle varit ledig och ekvationen förklarar varför jag inte hinner skriva krönikor på löpande band.

Jag har sagt det förut, och jag kommer säga det fler gånger: jag kommer igen. Jag har inte glömt bloggen.

Lova mig att komma tillbaka. Även om jag inte hinner skriva nytt för varje besök.

(Nedan ett knep för att dölja bloggbristen)

Veckans triss i spyor

1. Moderaterna: Svartjobb. Svartjobb. Svartjobb.

2. Moderaterna: Supande partisekreterare.

3. Moderaterna: Reinfeldts rudna rekrytering av medarbetare.

## Hur ska folk få förtroende för landets politiker när de - oavsett partifärg - klantar till det hela tiden?

VIKTOR LILJERÅS

|Viktor Liljerås Krönikor|

Sommarstängt

Mediebilden av män - som sopor i sängen

Bortkastat att ragga på bimbobrudar

En riktigt studentspya

Humorslaget: män överlägsna kvinnor

I Jönköping regerar bögskräcken

Vuxna hjältarna som försvann

Torskigt att bjuda tjejer på krogen

Sanningen om killar och sex

TIO söta hundvalpar - mindre värda än EN ful människa

Julkåserier är kass

Gör din plikt: dansa!

Gröna fisar räddar klimatet

Jag kommer hitta sjukt rätt

Nyhetsflax på DN

Landslagshysteri

"08 skrällde mot italienskt topplag", stort matchreferat.

"Novakovic varnar för Karlsons"

"Min viktigaste landslagsmatch", intervju med Daniel Majstorovic.

"EM ekonomisk vinst för svensk fotboll"

"Turkiet två gånger om"

"Tränarbytet har tänt Färjestad", intervju med Jörgen Jönsson.

DN-praktik och stipendium

Veckans tre spyor